The end

Ja, sista veckan på praktiken gick fort som attan och ingen blogg hanns med. Trots relativt lite tid på praktikplatsen Egenvårdspoolen Karlstad så var det fullt upp från morgon till kväll. Måndagen började med lite kaffe och möte i ljusterapi-rummet innan jag fick testa på att floata i en dryg timme. När jag sömnig och lite frusen kom ut ur plastbubblan så blev det en kort genomgång av blodanalysens fördelar och funktioner samt ett intressant samtal om fördelar/nackdelar med kosttillskott med min handledare Micke. Sedan fick jag eftermiddagen ledig för att puttra hem och förlora mig i anatomins mysterier inför Certifieringsprovet i massage nästa vecka. Tisdagen ägnades åt blodanalyser, etikettering och ännu mera plugg. På onsdagen var det dock andra saker på schemat; svininfluensavaccin och lite mysmöte med HT09, samt en massage, som drog ut på tiden så mycket att vi inte hann tillbaka in till Karlstad, utan fick ledigt för att vila oss i form från sprutan. Torsdagen började däremot tidigt med ännu en vända i floatingen för mig, innan vi ägnade resten av förmiddagen åt etikettering, diskussioner om blodanalys och kosttillskott, hämtning av Mickes nya bil och en gemensam lunch.

Sedan drog äventyret igång för min del! Jani och jag hade bestämt oss för att åka ner och hälsa på på Golds i Huskvarna, där inte bara våra favorit-gym-chefer finns, utan också vår klasskompis Gabriel, som kört gratispass under sin praktik på gymet. Väl framme i Huskvarna blev det hårdkör från början, en kort kram från Anders (samt en liten sväng till tågstationen för att han skulle kunna ta sig hem) hanns med innan första passet började, BodyPump stog på schemat och BodyPump blev det. Det kan diskuteras huruvida det är särskilt smart eller inte att gå till gymet och höja vikterna på kvällen efter ett influensavaccin, och sedan dessutom ägna följande dag åt hårdträning.. Träningsvärken gjorde det tungt att hänga med på pumpen, men som goda elever till Andreas så slutade vi minsann inte när det blev jobbigt, utan skrev upp oss på ett 75 minuters boxpass också, som avslutning på dagen. Det var grymt jobbigt och galet kul att köra pass med Henrik (killen som tog över efter Jani när han slutade sin praktik på anläggningen) och trötta men glada puttrade vi en stund senare bort till Issa för att få i oss lite käk och slagga. Issa hälsade oss med all den värme hon har i sin person och bjöd på festmåltid bestående av ungsstekt kyckling och ris. Vi avverkade också ganska snabbt en flaska vin tillsammans och satt och pratade långt in på natten om framtiden, livet och världen. Det är så härligt att det kan vara så lätt och självklart att lära känna vissa människor. Jag är lite ovan att känna mig så trygg och uppskattad inför en person jag egentligen inte känner så bra, så det var en skön bekräftelse att sitta uppkrupen med ett glas vin, och prata mig hes med Issa och Jani.

På fredagen gick jag ut hårt med att bli väckt och komma upp till ett dukat frukostbord, där jag kunde sitta och sega en bra stund över en kaffe och lite frukost. Väl på gymet gav jag snygg-Anders en massage, en välförtjänt massage för en hårt arbetande man. Men vi var ju inte där för att sega runt på det viset, utan snart blev det dags att hoppa i träningskläder för att köra step i en och en halv timme tillsammans med en blivande instruktör för att han skulle få träna lite på utlärning och teknik. Häftigt värre att kunna, utan att blinka, ge goda råd och tips om träning och instruktion till en instruktör, det hade jag faktiskt inte trott om mig själv för ett år sedan. Tänk vad jag har lärt mig! Och hur fantastiskt roligt det är att få använda kunnskaperna. Det är min framtid.

Sedan blev det lite lunch och laddning inför Gabriels aerobicspass, som också brakade loss och var över alldeles för snabbt. Än en gång är det svårt att förstå (rap my head around the fact that) jag är en del i den här underbara världen, och att det faktist är en klasskompis som kan stå där framme och vara så bra. Vi avslutade dagen med ett timmeslångt pump-pass för att köra riktigt slut på kroppen innan vi, efter en massa kramar, prat och njut av atmosvären, hoppade in i bilen för att puttra de 27 milen hem igen. Det blev mycket prat på hemvägen, tre mysiga timmars tankeutbyte och sång.

När jag morgonen därpå vaknade till liv och tog mig ut i springspåren med mamma kom insikten över mig – nio veckors praktikperiod är härmed till sin ända. Än en gång, tänk vad jag har lärt mig! Nu ligger framtiden öppen, som en present som bara väntar på att få bli öppnad och använd till min egen och andras största möjliga lycka. Livet ska vara så här härligt.

Tack för att du har varit med och delat min resa.

Jag kommer låta bloggen stå kvar, med hopp om att nya uppdateringar kan börjar flyta in när nästa praktik börjar den 28 januari på Golds, Huskvarna. Till dess, passa på att spana in min egen blogg www.ankanstraining.blogspot.com .

Ta hand om dig!

Kramar,

Ankan

Tack alla ni som gör mitt liv så underbart.

Day fifty-two through fifty-five

Ja, det blev fyra välbehövliga dagars vila efter inte bara en hård vecka, utan en hård höst. Det blev mycket sömn och lite gjort, men det behövdes vila och semester för både kroppen och knoppen!

Under fredagen åkte jag och Jani upp för att massera lite 09:or och snacka lite skit och gjorde lite ärenden inne i Karlstad (det är spännande spännande framtidsplaner på g!! :D ). Två dagars vila räckte dock alldeles mer än väl för min endorfinberoende kropp, och på lördagen blev det lite massage och kaffe hemma hos Linus (HT09) som uppladdning innan jag och Jani drog ut för att springa en vända. Trots att varken han eller jag varit i spåren på ett par veckor så rullade det på som om vi aldrig hade gjort annat, och det blev en underbart skön och trevlig tur på 7,5 km. Hur stolt kan jag vara över att ha fått Jani att le bara jag nämner jogging och över att han utan att blinka numer litar på mitt omdöme och kämpar mot sin egen osäkerhet och verkligen erkänner hur underbart livet är i sista uppförsbacken på sista kilometern? Du är en mycket stark person Jani. Ett föredöme, någon att se upp till. King, eller vad är det vi brukar säga?

Lördagen fortsatte sedan med ännu fler roligheter, då det var utgång på g med ett glatt gäng 09:or. Jag hade grymt roligt, hoppas det blir fler gånger!! Söndagen blev dock lite värre, när jag mäkta förvirrad vaknade runt ett och gick omkring i en halvdvala hela dagen. Gymet bakis är väl kanske inte det bästa man kan hitta på, men det var faktiskt skönt att få komma iväg och köra igenom. Det har hänt mycket med kroppen under hösten, och träningsbehovet är svårt att motstå.

Att försöka sova tidigt en söndagkväll efter en så rejäl sovmorgon var ju inte det lättaste projektet jag gett mig in på, så det blev inte så många timmar inför första dagen på min sista praktikvecka.

Fortsätt komma in och läsa!

Ta hand om dig!

Kramar,

Ankan

Babe, pick a night to come out and play.

Day fifty-one

Det finns knappast ord som kan beskriva känslan när man, efter två heldagars träning, vaknar och inser att det är ytterliggare en dag på schemat. Det är helt underbart och helt förskräckligt, allt på en gång! Tyvärr tyvärr var det också vår sista dag tillsammans med HT09 och Andreas, så desto större orsak att köra gärnet! Det blev en trevlig sista frukost tillsammans med vår fys-idol, han lyckades dessutom få in ett par riktigt oväntade och hjärtevärmande komplimanger till mig. Trogen min samling av goda minnen och anledningar att vara lycklig som jag startade upp i höstas så fortsätter jag att mentalt anteckna härliga kommentarer. Det kommer bli (och är redan) en fin samling!

Våra härliga elever verkade lite slitna såhär på tredje dagens början, och fick starta med lite teori om blockmetoden. Snart åkte step-brädorna fram och vi fick börja svettas lite under ett enkelt block. Sedan kom utmaningen jag väntat på – ”Ska du köra nu då Annica?”. Och jag körde! Helt lätt är det faktiskt inte, trots allt, att ställa sig framför 32 pers, varav hälften aldrig har stått framför en step-bräda, och få dom att förstå sig på en koreografi, som jag själv under gårdagskvällen knappt förstod mig på. Med lite hjälp och pepp från Andreas fick jag i alla fall ut informationen utan missöden, och känslan när hela rummet är med mig och kör gärnet är helt omöjlig att beskriva. Jag kommer vara hög på den känslan länge. Det är ju det här jag lever för! Det är ju det här jag vill göra! FAN VAD UNDERBART LIVET ÄR ATT LEVA!

Lite snabb, konstruktiv kritik från Andreas angående mitt pass hanns med i vätskepausen innan vi allihop körde vidare med step-blocket. Än en gång fick hälsoterapeuterna, en i taget, ställa sig framför en liten grupp och lära ut blocket. De är så duktiga och drivna allihop, och framför allt så har dom allihopa en sådan fantastisk glädje med sig att rummet lyfter när alla är med. Det är härligt att se och det är grymt härligt att ta del av!

Sedan blev det lite lunch och vila innan vi med nya krafter körde vidare, denna gången med en skivstångskoreografi och ännu mer träning i smågrupper. Jag trivs ganska bra med att kunna komma tillbaka och observera och gå igenom situationer jag tidigare själv stått inför. Det ger mig utrymme att också hinna med att befästa alla tips och trix, samtidigt som jag njuter hejdlöst av stämningen. Andreas skulle ju inte vara Andreas om han inte drog till med ett riktigt galet pass som avslutning på fys-kursen för den här gången. Box blev det, och jag fann till min lycka ett par själsvfränder, som tillsammans med mig morrade och fräste av trötthet, vilja och stundens stämning. I gamla 08:an är jag minsann ensam om att morra! Grejen med Andreas som instruktör är att han ger 110% och får alla med sig, hela tiden. Man är utmattad efter de första tio minuterna, och fortsätter sedan att ge allt igen, igen och igen tills allt är över och man dråsar ihop i en liten darrande hög. Samtidigt lyckas han med sin magi få alla att längta tillbaka till den där känslan genom att avsluta med ett lugnt, behagligt stretch-pass och massor av positiva associationer. Alla var trötta och slitna, men med ett stort, frånvarande leende på läpparna när vi avslutade dagen och skickade hem våra kämpar.

Vi tre instruktörer tog en välbehövlig dusch-paus, och möttes sedan upp för att (bära ner Andreas packning till bilen) åka in till Sunne för att käka tack- och hejdå-middag. Det blev en mysig timme, med utvärderingar och rövarhistorier, innan Andreas packade in sig i sin bil och körde nedåt Malmö, och jag och Jani tog sikte hem till Forshaga.

Hur sammanfattar jag den känslan jag har med mig när jag lämnar tre så helt galna och underbara dagar? Det finns inga ord. Kroppen gör ont, men själen sjunger. This is what I’m living for.

Ta hand om dig!

Kramar,

Ankan

Smärta är bara en högre form av njutning.

Day fifty

Vaknade tidigt, redo för ännu en dag i träningens tecken. En aning seg i musklerna hoppade jag in i bilen och puttrade uppåt mot ännu ett möte över frukost med Andreas. Med mat i magen och ett leende på läpparna gick vi sedan ner för att möta våra elever. Dom verkade vara lite stela sedan gårdagen, men mycket glada, och vi drog igång direkt med ett pump-pass för att sätta igång cirkulationen. Efter en kort genomgång av musikens uppbyggnad fortsatte dagen med att de sista fick göra sina redovisningar i gymet, medan vi andra hade salen och musik till vårt förfogande när HT09 tog sina första prövande steg på gruppträningsdelen. De (speciellt killarna!) visade en otrolig vilja att lära sig och förstå hemligheten och funktionen bakom musikens åttor och block, och kämpade tappert hela förmiddagen.

Efter lite lunch på Saffran och Vitlök i Sunne fortsatte dagen med genomgång av prov. Därefter följde den spännande lek som vi också kört i vår klass för att släppa loss lite framför varandra, ringen, som går ut på att man ska våga rusa in i mitten av en ring av människor och göra något för att visa sin personlighet. Det är en grymt jobbig lek första gången man gör den, men för mig och Jani var det ett kärt återseende. En liten lampa tändes i min själ när jag insåg hur utvecklingen har tagit mig förbi min osäkerhet och fått mig att älska det jag gör så mycket att jag vågar göra saker jag bleknade inför för bara ett år sedan. Jag fick mig en liten känga av en av killarna i klassen, som valde att göra en improviserad sketch om mitt sätt att peppa fram folk under cirkelträningen igår, gjord med massor av kärlek och humor. Tack för det, Dennis! Det betyder mer för mig än jag tror jag själv inser att kunna vara med i den här underbara klassen och få en massa nya, härliga vänner.

Sedan drog vi igång grupptränings-biten med besked, och konstruerade på stående fot ett aerobicsblock, som vi körde i helklass tillsammans med Andreas och sedan i fyra grupper, där alla fick vara instruktör. Jag kommer ihåg, även om det är lite avlägset, hur pirrigt det var att stå där framme första gången och försöka få alla att göra som jag ville, och jag försökte vara med och peppa och heja på så mycket som möjligt. Dagen gick fort, och plötsligt var det dags att runda av. Ett par killar stannade dock kvar efter lektionerna och såg till att få lite extra hjälp med att hitta stora ettan av mig, Jani och Andreas. Starkt jobbat!

Jag och Jani hängde kvar hos Andreas, som på stående fot fullkomligen sprutade ur sig ett step-pass till mig, och sedan drog vidare, med avskedsorden ”då kör du i morgon då Annica!” och en vinkning. Jag tog villigt tag i utmaningen, och ägnade en halvtimme tillsammans med Jani åt att själv försöka minnas stegen och fundera över hur jag skulle kunna lägga upp utlärningen. Det är en galen utmaning att få ett pass i knät och en kväll att lära mig, men det finns ingenting som är omöjligt!! Framförallt så är det en sådan glädje för mig att få stå där framme, hög av känslan av att ett rum fullt av folk gör precis som jag instruerar dom, att jag tar alla chanser att få uppleva den känslan. This is what I’m living for!

Väl hemma letade jag genast fram min aeromix-skiva, för att fortsätta nöta koreografin, och fortsatte med att aktivera min kära mor, som fick stå för att vara träningsobjekt för mig för att kunna cue:a under passet (förklara för folk vart dom ska, basically). När jag nöjde mig med min insats så hoppade jag in i duschen och fick lite mat, innan jag en sista gång körde igenom koreografin, och somnade med 5-6-7-8 på hjärnan.

Det finns ingenting som är omöjligt!

Ta hand om dig!

Kramar,

Ankan

And I’ll fly with you

Day forty-nine

Måndag, med allt vad det innebär! Första dagen på nya praktiken, en återblick i lyckliga minnen tillsammans med Jani, Andreas och HT09. Jag och Jani fick göra en tidig morgon för att åka upp och möta en lite morgontrött Andreas över frukostbuffén på Selma Spa. Lite allmänt snack och planering hanns med över färsk frukt, nybakat bröd och kaffe, innan jag och Jani fick hoppa i träningskläderna för att värma upp salen i väntan på eleverna, som började sin måndag med ett teoretiskt prov i styrketräning. Glada över att få träna tillsammans igen så försvann förmiddagen i en dimma av Janis koreografi.

Efter en välbehövlig lunch och lite pep-talk till nervösa 09:or som såg fram emot det praktiska provet i styrketräning så drog det sedan igång. Jag och Jani fick i uppgift att peppa fram det bästa i de blivande hälsoterapeuterna under en never-ending cirkel-träning medan Andreas höll prov i styrkehallen. Jag passade på att smygträna tillsammans med klassen, som kämpade på med en otrolig entusiasm, det är så hjärtat darrar av stolthet för mindre! Dom är fantastiska i den nya klassen, vilken vilja och vilken glädje!! Det blev även en hel del utveckling i min egen roll som instruktör, med tips till eleverna om teknik och peppning. Det var en lång dag, och alla våra 09:or kämpade gärnet, så vi passade på att avsluta med lite roligheter, då Jani och jag tog över och körde en stenhårt, underbart box-pass. Sedan sa vi hejdå till våra kämpar och åkte upp till Andreas rum för att hinna rätta lite prov innan Andreas skulle hålla ett pass för allmänheten på Selma.

Passet visade sig dock vara smetfullt, så jag och Jani fick (säkert välbehövligt) vila, och hoppade istället genom en dusch och åkte ut på Sunne för att hitta oss lite mat. Sedan, med ny energi i kropparna, tog vi itu med resten av rättningen av proven, allt medan Andreas tappert jobbade på med alla sina andra arbetsuppgifter. Det var en trevlig kväll, som dock slutade lite väl sent, inte förrän 21.45 kom vi iväg från Selma och åkte hemåt i natten. Jag, som hade lite huvudvärk i ren chock från min avslappnade, under 7 veckor väl omhändertagna kropp som helt plötsligt fått röra sig ordentligt i 8 timmar, somnade som en sten i bilen. Som tur var hade jag en mycket pålitlig chaufför, som safe and sound lämnade av mig hemma, för att utmattad dråsa i säng.

En lyckad dag. Livet är underbart.

Ta hand om dig!

Kramar,

Ankan

It’s not about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit.

Day forty-seven through forty-eight

De två sista dagarna på min praktik ute i Trollskogen gick otroligt fort och lämnade inte utrymme för några blogginlägg. Det känns svårt att så här i efterhand försöka beskriva dagarnas händelser i detalj, så det får bli en lite kortare beskrivning. Lördagen började tidigt och stannade aldrig upp, det var behandlingar, en heldag, ett sista eldprov innan hemfärden. 6 behandlingar på sammanlagt 5h40m hann jag med mellan 9.30 och 18. Det blev två massager, en hot stone helkropp, en skrubb/aroma och två färgad lerkur, något som i sig var ett eget litet äventyr, eftersom det innehåller en massa som jag varken har arbetat med förut eller kan få min logiska hjärna att förstå. Men jag tog det som en utmaning till mitt yrke; jag ska trots allt kunna ta till mig och sätta ihop nya kombinationer av de behandlingssätt jag har med mig, och jag lyckades också bra med det; båda mina kunder var mycket nöjda.

Sliten, men nöjd men min arbetsinsats fick jag sedan åka ut till Gnottnehult och ta ett par timmars ledigt, vilket jag använde till att titta på film, sticka sockor och fundera på hur fort tiden går, och hur mycket som händer under en höst. 7 veckor, nästan två månader, har jag spenderat här ute i skogarna, och funnit mig tillrätta, inte bara i ”vuxenlivets vardag” med tvätt, matlagning och ensamma kvällar, men också naturens förändring under höstens stormar, och i min roll som terapeut. Jag har lärt mig mycket konkreta saker om själva yrket, nya behandlingar och hur ett företag kan se ut och drivas med framgång. Samtidigt har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag har hittat en trygghet och en outsinlig lycka över livet. Optimist har jag aldrig varit, speciellt inte under höstens mörka kvällar, men nu har jag ett annat sätt att se på livet. Ingen kan låta bli att le av lycka och för tillfället glömma alla sina problem, när man i full galopp susar fram genom en höstblöt, sval trollskog på en stark hästrygg. Det handlar om hög standard och att ta hand om mig själv när jag väljer att se på livet och le. Det finns ingenting som är omöjligt.

Kvällen spenderade jag sedan i gott sällskap med min värdfamilj, med en god middag, massa skratt och prat. Jag fick även en present som tack för mina insatser, en påse full med godsaker i form av produkter jag har varit i kontakt med under min tid här på Trollmarker. Än en gång slogs jag av hur jag verkligen inte med ord kan beskriva hur mycket denna resa har betytt för mig. Tack är inte nog storslaget! Rörd över mina minnen och nya förvärv skrev jag en liten minneslapp där jag än en gång tackade för nya erfarenheter och ett otroligt vänligt och varmt mottagande, och lämnade det, tillsammans med en Anka (såklart!) på bordet på Gnottnehult.

Efter en orolig natt och ett snabbt hejdå till gården och hästarna styrde jag sedan kosan mot värmland. Resan gick bra, och firades med en fantastisk middag med familjen. Intrycket jag fick av familjen vid min hemkomst var en ganska stor insikt om hur mycket jag påverkar min omgivning. Jag har varit saknad, inte bara för min närvaro, utan för min person. Det är skönt att vara hemma.

Följ med mig på min resa in i framtiden, nu väntar tre hårda dagar med Fys-Andreas och HT09!

Ta hand om dig!

Kramar,

Ankan

Thank you.

Day forty-six

Hoppade glatt ur sängen i morse efter en lång natts djup sömn. Pysslade långsamt i mig lite frukost medan jag läste lite Anatomi. Har kommit igång riktigt bra med den nu, och läser minst tre sidor varje dag. Så det rullar på bra mot målet jag har satt innan jag kommer hem på söndag. Det märks att jag minns mycket från slutprovet i kursen, ingen ny information, men det är alltid värt att fräscha upp kunskaperna lite, certifierings-provet är trots allt ganska stort och avgörande. Det är en jättechans att skolan betalar avgiften för mitt prov (850:- ), så det vore lite tråkigt att inte klara det, och vara tvungen att betala ännu ett prov som privatist, speciellt som 2010 kommer med nya, rejält tilltagna avgifter…

Fick förresten en liten glädjechock när jag drog upp rullgardinen och fick se en snöig (!) och därmed mycket ljusare natur utanför fönstret. Blev dock redan från början ett extra lager kläder, eftersom snö måste betyda kallare väder. Och rätt hade jag också, när jag en stund senare, efter att ha gjort en provomgång på eventuell dessert till helgen, fick kliva i ytterliggare kläder och hoppa ut i bilen, med sikte Gnottnehult. Väl där blev det fullt upp, två hästar fick komma in (Agnes och Madame), och få sina fötter översedda. Agnes hade tappat en av sina skor, och fick en ny påslagen, medan Madame fick ta av sig sina helt. Sedan fick de på sig sadlar och träns och vi tog en liten tur för att kolla att de var pigga och rena i gången (inte halta), eftersom det kommer gäster under kvällen som under helgen ska ha dem som ”egna hästar” och rida själva i skogarna.

Tillbaka från den ridturen fick hästarna gå tillbaka in i hagen, medan jag fick göra i ordning två boxar som gästerna kan ställa in dem i för att svalna lite mellan ridturer och hagen. Med ett tjockt härligt lager halm att mysa ner sig i så var boxarna färdiga för användning, och jag fick gå ut i hagen för att hämta in ytterliggare två hästar, som tillsammans med två kompisar skulle hem till gården för att gå tur under helgen. Jag fick hoppa upp på vackre Gulliver och ta Windy vid handen och så knallade vi iväg efter A-C på Isadora och med Bonnie. Det blev en lugn och fin tur genom ljus snöskog. Väl hemma fick hästarna komma tillbaka ut i hagen och Pavero, Wilma och Shammy fick komma in och äta lite, medan vi käkade lite lunch.

Det var skönt att vila lite och få i sig lite varm mat, innan vi än en gång hoppade ut i kylan för att rida lite till. En stunds trimmande på ridbanan som kändes riktigt, riktigt bra nu när jag och Wilma börjar förstå varandra bättre och bättre, och sedan en liten promenad genom skogen som avslutning. När vi kom tillbaka till gården igen, och hade fått ut hästarna i hagen, så fick jag avsluta dagen, för att i lugn och ro kunna förbereda min tack-middag, och packa lite. Vi kom ju på idag att det kommer gäster som ska bo i rummet intill mitt, så jag måste än en gång flytta på mig till förmån för gästerna. Det är dock inget större problem, eftersom jag ändå ska åka hem under söndagen, och det är lika bra att jag är så packad och förberedd som möjligt innan helgen drar igång med mängder av gäster och behandlingar. Så jag ska i stället få flytta bort till Gnottnehult, och få ett helt hus, med sjö- och hästhageutsikt för mig själv under mina två sista nätter här. I ett vagt försök att börja packa har jag nu allså, på samma sätt som senaste gången jag försökte packa, börjat med att skriva blogginlägg.

Men nu måste jag sätta igång med maten till middagen ikväll, och packa ihop min enorma packning. Två dagar kvar, med mycket jobb, innan jag får komma hem och prova på en hel massa nya äventyr.

Fortsätt gärna läsa om min resa!

Ta hand om dig!

Kramar,

Ankan

This is my key philosophy